I forskning runt barn som är familjehemsplacerade, i bl.a. Norge, har man sett att separation/placering inte är nog för att garantera en gynnsam utveckling för barnet. Man uttrycker det som att ”nissen följer med”, dvs. de svårigheter och funktionsmönster man har haft i ursprungsfamiljen kvarstår till stor del långt efter placeringen. I uppföljning runt vuxna som varit familjehemsplacerade under sin uppväxt visade det sig att de var starkt över-representerade bland socialbidragsbehövande, arbetslösa, på psykiatriska kliniker samt att de hade ökad suicidal risk.

För att kunna försvara sitt fortsatta arbete med att separera föräldrar och barn kände Marit och hennes kolleger att de måste göra något radikalt för att förbättra prognosen för dessa barn. Man hade sett i forskning där man testat barn före placering samt med vissa mellanrum efter placering, upp till flera år senare, att de svårigheter barnet uppvisat i test före placeringen kvarstod vid senare tester, men var inte lika uppenbara utan test. Man drog slutsatsen att barnet anpassade sig till den nya familjen och deras svårigheter blev därmed inte lika uppenbara senare i vardagen, som vid placeringen. Barnet utvecklade strategier för att dölja sina svårigheter. Man upplevde att barnet mådde bra och fick det han/hon behövde. (Barnet leker, fam.hemsföräldern ser på, samspels-/anknytnings-mönster från biol.fam. repeteras in i nya familjen, oavsett familjehemmets kvalifikationer.)

Det var framförallt tre områden man ville arbeta mot att förbättra:

1. att barnet skulle bli tryggt med den nya familjen – grunden för en ny start och möjlighet att bygga nya mönster
   
2. att stötta barnet i egen lek och utforskning – grunden för egen utveckling
   
3. att hjälpa barnet att utveckla egna intressen – grunden för social kompetens

Målet med dessa tre steg är att barnet inte skall behöva lägga så mycket energi på att anpassa sig och vara tillagsinställd utan ”bli serverat” utifrån sina behov.

Det här behöver göras genom att förtydliga familjehemsföräldrarnas roll i de tre stegen ovan, samt genom att få familjehemsföräldern att uppleva att hon/han kan, är bra som förälder. I detta arbete blir Marte Meo förstås en utomordentlig metod.

I Norge erbjuder man alla barn under tre år, som placeras, ett ”gåvopaket” bestående av 3 Marte Meo-filmer med återgivningar. Familjehemmet kan inte tacka nej till detta, för barnets skull.

Fokus i de tre basfilmerna:

1. visa att barnet har ”stora öron”, dvs. är tillagsinställd, är mån om att förstå vad som förväntas och uppskattas
   
2.  få syn på hur barnet leker själv utan att bli styrt. Kan han/hon leka och i så fall hur?
   
3. Se hur barnet relaterar i en familjesituation. Socialt intresse, nyfikenhet, hur tar det kontakt

Det som är viktigt enl. Marit är att det blir ”autentiska möten” mellan familj och barn. Detta skriver Jesper Juul mycket om i sin senaste bok ”Livet i familjen” (Evas anm.).

Marit anser att barnets påverkningskraft i familjen är ”vanvettigt” stor. Barnet själv samt dess historia påverkar hur vi bemöter barnet. Mönstren (anknytningen) är lagd redan under de 2 första placeringsveckorna. Man har sett att många familjehemsföräldrar själva har en ”otrygg anknytning”. Detta är ofrånkomligt, men visar bl.a. på behovet av stöd för familjen och barnet.

Här vill jag (Eva) göra ett inlägg från Internet och en sida som heter ”Anknytning och psykopatologi – en introduktion” av Björn Håkansson, leg.psykolog/leg. Psykoterapeut:

Ansatsen att se anknytningen som strategier för att förebygga fara har givit mig en ny infallsvinkel på vilka motiven bakom vårt handlande är. Poängen med anknytningsbeteendet är att försäkra oss om förutsättningar för att bli skyddade när vi upplever fara. Att skapa optimala förutsättningar, att få skydd när man behöver det, är således en central drivkraft bakom mänskligt beteende. Det är ett perspektiv som på ett mycket påtagligt sätt gör människor mer begripliga. Som kognitiv psykoterapeut tycker jag att det är lätt att ta till sig detta perspektiv; det förskjuter tyngdpunkten från hur anknytningspersonerna/andra agerar, till individens egen aktivitet och egna strategier för att uppnå sina egna mål; optimal trygghet. På detta sätt finns en likhet med det arbete jag gör i en kognitiv psykoterapi: att hjälpa patienten hitta sätt att förstå situationen och sätt att agera som underlättar för honom/henne att nå sina mål. (Björn Håkansson)

Marit betonade att barnets ålder vid flytt naturligtvis har betydelse för utveckling av anknytningskvalitén. Det kan även ha betydelse för barnets både kognitiva och fysiska fungerande.
Placering före 12 månaders ålder ökar barnets möjligheter till gynnsam utveckling.

Marit refererade till Colette O´Donovan om att det inte går att arbeta med Marte Meo i familjer i kris. Man måste rådda i krisen först. På samma sätt går det inte att stötta det placerade barnets utveckling utan att först trygga barnet. De vuxna i familjehemmet måste först bli synliga för barnet. Alla nyseparerade barn är i djup kris. Alla sörjer sina föräldrar. Under ”smekmånaden” visar barnet upp något annat än det känner. Vi har dessutom strategier som gör att vi inte ser det sörjande barnet för att orka med det själva (inte krama ett barn förrän barnet tar initiativ till det, får inte vara mitt behov som vuxen som styr).

Marit betonade i slutet av sin workshop att vi måste fortsätta att forska om vi skall kunna fortsätta att med rak rygg separera föräldrar och barn.

Tidigare artiklar